Observationen är onekligen intressant, även om den kanske är svår att verifiera än så länge, till det behövs mer data. Det finns många tecken på att hållbarhet allt mer blir en styrelsefråga. Varför har då inte de personer som är ytterst ansvariga flyttat upp till ledningen? Kanske för att själva området fortfarande upplevs som något som kräver specialistkunskaper, medan det fortfarande mest är generalister som sitter med i ledningen.
Vid en annan utbildning vi hade i mars presenterades en undersökning från Unibrand, ett av världens ledande företag inom varumärkesarbete. Det yttre trycket på företag att börja jobba med miljö- och hållbarhet, börjar nu ersättas av ett inre tryck, där produktutveckling och affärsutveckling sker för att svara mot behov inom exempelvis miljöområdet. Så medan allmänhetens intresse för frågorna mattas av i många länder, vilket framgår av en annan undersökning (National Geographic: Greendex 2010 — Consumer Choice and the Environment) så ökar företagens intresse och satsningar fortfarande. När en samhällsfråga växer i betydelse och blir uppmärksammad politiskt och medialt tar det ändå ganska lång tid innan den avsätter praktiska handlingar. Den första vågens miljödebatt resulterade framförallt i ny lagstiftning som kom på 1970- och 1980-talen. 1990-talets debatt resulterade framförallt i satsningar på CSR. När människor sedan upplever att förändringar skett, flyttar fokus till annat.
Men de globala miljö- och hållbarhetsfrågorna som diskuterats under senare år, som klimatet, biologisk mångfald och delat värdeskapande, kan inte kan lösas på annat sätt än genom en kombination av internationella avtal och förändringar inom produktion och näringsliv. Därför är det utmärkt om hållbarhet blir en styrelsefråga. Dock inte bara där, det måste fortfarande vara en fråga som har högsta politiska prioritet. Lagstiftning och ekonomiska styrmedel är — och kommer fortfarande att vara — mycket viktiga drivkrafter.