Men det finns tecken på att det håller på att ändra sig. Nyligen kritiserade den internationella fackliga organisationen IUF, livsmedelsföretaget Nestlé för hur de klassificerat sin senaste hållbarhetsrapport enligt GRI. Svenska Dagbladet hade häromdagen en genomgång av hur stora svenska företags utsläpp av koldioxid utvecklats i förhållande till deras egna miljömål, som de redovisats av företagen själva. Brittiska The Guardian skrev för någon månad sedan om att chefer borde belönas efter hur deras företag klarar rankningar enligt hållbarhetsindex. Det är små tecken, men ändå tydliga, på att hållbarhetsredovisningarna kanske börjar komma in i hetluften. Att de förekommer i kritiska sammanhang är inget som CSR-cheferna ska vara ledsna för, det betyder bara att redovisningarna kanske äntligen börjar tas på allvar. Alldeles för länge har hållbarhetsredovisningar framförallt förekommit i en egen loop, i olika jippon och tävlingar för bästa redovisning som arrangeras av revisionsbyråer och konsultföretag som själva lever på att hjälpa företagen producera redovisningar. Men hållbarhetsapporterna förtjänar att tas på allvar.
Till viss del beror nog den ökade uppmärksamheten också på företagen själva. Fortfarande är det kanske mest så att det är de egna medarbetarna som framförallt tar del av informationen i hållbarhetsredovisningarna. Men allt fler företag börjar anpassa redovisningarna till nya målgrupper, jobbar med form och innehåll och funderar över vad de själva ska lyfta fram. Företagen blir allt skickligare på att använda det material man tar fram i sin hållbarhetsrapportering i dialog med leverantörer liksom andra grupper i omvärlden, som aktionsgrupper och investerare eller som underlag för rekrytering. Inte minst börjar företag att redovisa risker, något som i allra högsta grad borde intressera även analytikerna på marknaden.
FOTO: Ulf Berglund och Daniel Boman




